Var i hela världen hör finlandssvenskarna hemma?

Välkommen till vårt första gästblogginlägg, där vi utforskar ämnen relaterade till Finlands språk med insikter från gästskribenter. Vår första skribent är Josefin, som delar med sig av sina erfarenheter som finlandssvensk. Stort tack till Josefin för hennes bidrag till LAIF-projektet! This blog is also available in English.

Josefin Nordgren IG: @thediplomatfamily

När jag var 19 år flyttade jag till Sverige. Precis som många andra finlandssvenskar, särskilt vi från Österbotten, så ville jag se vad som var så speciellt med Sverige - var livet verkligen bättre där? Min pappa hade flyttat till Sverige från Österbotten när han var ung - det var där han träffade mamma. Hennes föräldrar (också finlandssvenskar) hade flyttat till Sverige 20 år tidigare, och nu var det alltså min tur.  För oss finlandssvenskar är Sverige vad USA en gång var för svenskarna. Vi har den svenska drömmen. Vi drömmer om att bo i ett land där folk förstår vad vi säger, där vi är välkomna och uppskattade, och där vi inte behöver vara rädda för att gå till sjukhuset för att vi vet att de kommer förstå vad vi säger. Ni vet, såna småsaker.  Men drömmarna kraschar snabbare än man hinner säga IKEA. Det visar sig att svenskarna inte förstår dig. Inte ditt språk, inte dina värderingar och inte din kultur. Plötsligt är du ännu mer malplacerad än du var i Finland, och det värsta av allt - du måste börja förklara vad du är. Du konfronteras ofta med den obekväma verkligheten att många svenskar inte förstår hur någon från Finland kan prata svenska. Jag önskar att jag skämtade, men det gör jag inte. Fråga vilken finlandssvensk som helst.  Vad som gör det hela ännu märkligare är att många svenskar är övertygade om att "alla vet" att finlandssvenskar existerar. Men om det verkligen vore så - varför har så många av oss den helt motsatta erfarenheten? Jag lade upp en reel på Instagram där jag frågade svenskarna: ”Hur kan ni inte veta att vi finns?” Den har i skrivande stund setts över 230 000 gånger - men mer intressant är att den har över 700 kommentarer. 

Det har varit tre typer av kommentarer: 

1. Andra finlandssvenskar som delar med sig av liknande erfarenheter och frustrationer. 

2. Nyfikna och vänliga svenskar, som blivit förvånade över okunskapen. 

3. Och till min stora förvåning - ett stort antal svenskar som var direkt avfärdande och hävdade att ”alla vet”, och konkluderade att jag umgås med ”obildade” människor eftersom alla de känner till oss.  Men om alla vet - varför möter vi finlandssvenskar så ofta folk som inte vet det? Varför måste vi så ofta, på alla nivåer i samhället, förklara vem vi är? Och kanske ännu värre - varför tror man inte på oss när vi berättar om våra erfarenheter? Det är nog det mest frustrerande av allt.  Att få sin existens ifrågasatt påverkar din identitet. Vad menar du med att min dialekt är rolig? Vad menar du med att det där inte är ett svenskt ord - jag har ju använt det hela livet? Nej, mina föräldrar är inte från Sverige, vi är alla finska medborgare. Ja, självklart hejar jag på Finlands ishockeylag - varför skulle jag inte göra det? Tänk dig att vara från Schweiz, och när du åker till Tyskland förstår de inte varför du pratar tyska. Lite märklig tyska, visst, men ändå tyska. Vore inte det bisarrt?  Visst, de finsktalande i Finland kanske inte alltid gillar oss finlandssvenskar - vissa har starka åsikter om “pakkoruotsi” (att tvingas läsa svenska i skolan) - men de vet åtminstone att vi finns. Förhållandet mellan de finsktalande och finlandssvenskar är också ett intressant ämne, men det får vi ta en annan gång.  Konceptet finlandssvenskar är egentligen väldigt enkelt: vi är från Finland. Vi har svenska som modersmål. Voilà. Det är rätt simpelt, eller hur? I verkligheten är det lite mer komplicerat.  Jag skriver det här som någon som växte upp i den sydligaste delen av Österbotten - en av de finlandssvenska regionerna. Jag nämner regionen för att den spelar roll, och jag poängterar att jag är från den södra delen eftersom det också spelar roll. Min upplevelse av finlandssvenskhet kommer att skilja sig från någon från Nyland, som är en annan stor finlandssvensk region.  I Österbotten står vi kulturellt närmare Sverige - vi tittar på SVT och Bolibompa, medan dem i Nyland oftare tittar på YLE och Buuklubben (Finlands motsvarighet). 

I Österbotten pratar vi generellt dålig finska. Den södra delen är särskilt dålig på det. Vi lär oss det i skolan, men tro inte att det betyder att vi pratar det bra - eller pratar det alls, i många fall. Det betyder inte att det inte finns folk som kan, vissa är till och med tvåspråkiga, men i allmänhet är vi rätt dåliga på det. För vi behöver det inte. Om du inte lämnar regionen, kan du leva hela livet på svenska. Mina mor- och farföräldrar gjorde det. Finsktalande och finlandssvenskar lever i någon sorts ömsesidig acceptans - så länge du inte försöker prata svenska utanför de svensktalande regionerna är allt okej. Och det är därför så många av oss aldrig lämnar våra hemtrakter. Men om vi gör det - då åker vi till Sverige. Ni vet, det förlovade landet? 

Efter fyra år i Sverige (Jönköping och Göteborg - jag bodde aldrig i finlandsvenskars heliga stad Stockholm), hade jag fått nog av ”oj, vad bra svenska du pratar, var har du lärt dig det?” och flyttade till Köpenhamn i Danmark. Danskarna vet inte heller att vi finns men det som chockade mig var att när jag berättar var jag är ifrån, så blir de - till skillnad från svenskarna - nyfikna. Det värmer mitt hjärta. Så mycket att jag till och med gifte mig med en av dem.   Jag har rest mycket i mitt liv och träffat folk från hela världen. Jag brukade undvika att säga var jag kom ifrån, för det blev alltid en konversation jag inte ville ta. Att säga att jag kommer från Finland var inte hela sanningen, och att igen förklara vad en finlandssvensk är, var jag inte sugen på. Det förändrades när KAJ vann Melodifestivalen. KAJ är från Österbotten precis som mig, och vi är så stolta över dem. Vi kunde inte tro att någon från vår lilla del av världen kunde lyckas i Sveriges största musiktävling. Det var som David mot Goliat. Plötsligt var jag stolt över att vara finlandssvensk och när de fick uppmärksamhet, fick även de finlandssvenska regionerna det. Plötsligt blev världen nyfiken på oss? 

Humorgruppen KAJ (Photographer: Erik Åhman)

Killarna i KAJ är varma, hårt arbetande, hjälpsamma, snälla, roliga och jordnära. De representerar värderingarna hos oss i Österbotten. De kanske kommer från mellersta Österbotten så deras dialekt skiljer sig från min, men värderingarna är desamma. Att lyssna på dem tar mig direkt hem. Jag bor just nu i Kina och har inga planer på att flytta tillbaka till Österbotten. Jag älskar det mer än något annat och jag är tacksam för de värderingar jag fått därifrån, men det är inte där jag hör hemma längre.  Nu vill jag att världen ska veta var jag kommer ifrån. Jag vill att världen ska veta vad en finlandssvensk är. Jag vill att världen ska veta att vi hör hemma i Finland - och att vi har en… komplicerad hatkärleksrelation till Sverige. 

Jag förväntar mig inte att världen ska känna till alla nyanser och skillnader mellan oss finlandssvenskar, men jag önskar att världen visste lika mycket om oss som de flesta vet om Kanada. Att det finns en minoritet där som pratar franska, och att deras franska låter annorlunda än den i Frankrike. Det låter bekant, eller hur? 

Vi är Kanada, fast på en mindre skala. Och vår Celine Dion är KAJ. 

Om författarinnan:

Josefin är en finlandssvensk som bor i Kina och håller på att slutföra sin examen i Learning, Communication and IT. Hennes största passion är att sprida kunskap om Norden och öka medvetenheten om Finlands språkliga och kulturella mångfald – med särskilt fokus på de svenskspråkiga gemenskaperna i Finland. Du kan läsa mer om finlandssvenskar och det diplomatiska livet via Josefins sociala medier: Instagram: @thediplomatfamily.